.

Ni som följer Alfreds blogg (ja, han är brutalt mycket bättre på att uppdatera sin blogg, så you should..) vet att jag tog mig an en riktig utmaning i tisdags. Linnéa låg hemma med feber och halsont och när Jocke, mer eller mindre på skoj, frågade om jag ville hoppa in och göra show var jag inte sen att tacka ja. Showapa som jag är.
Så klockan tre, sex och en halv timme innan ridån gick upp, började vi öva. All heder åt Jocke som fick dissekera Radio Mega Hits och lära mig koreografin. Slitsamt var det, blod, svett och tårar. Nåja, blod och svett i alla fall (jag lyckades knocka mig själv med micstativet så jag har en fin fläskläpp som minne)

Jag hade the time of my life. Det var länge sen jag stod på scen, 2003? Någon som minns? Sandra anmälde sig frivilligt som sminkös och jag var gorgeous.

Det var inte mitt bästa framträdande, men vad kan man begära? Det blev ett gäng missar men på det stora hela var det nog rätt bra.
Hela showen finns på film. Men jag vet inte om jag vill se det. Ibland är det bäst att minnas det som det kändes och strunta i hur det egentligen var. Eller hur?


      


Ja just det, jag har blivit riktig brunett också.

Anyhow. Om sex veckor är jag hemma. Tiden bara flyger förbi. The end is not near it's here, jag försöker att inte bryta ihop. Jag hatälskar förändringar och kommer förmodligen aldrig lära mig att hantera dom.

Nu är det bedtime. Dagens visdomsord är våga. Det kan inte bli värre än en erfarenhet. Natti natt.

S, som i showstopper!